Brist pa Magnetism

Lisa och jag har forresten varit pa en Independent Filmfestival och sett filmer. En var jattebra, en var det mest magstarka jag nagonsin sett (satt typ och rorde mig i biositsen, typ flaxade plagat med benen, kollade mellan fingrarna, kramade handtaget, drack upp en liter chokladmjolk fastan jag inte var sugen bara for att trosta mig sjalv och typ for att kunna koncentrera mig pa att gora nagot/kunna gomma mig bakom mitt sugror och satt och undrade vilka andra creepy fucks som valt att se denna film. Bade Lisa och jag har forsokt att latsas som att "det aldrig hande". (Ingrid och Malin; Tank en dokumentar i stil med Filmen Vi Inte Namner Vid Namn a.k.a Midsommarfilmen plus jattemycket pain och riktiga manniskor). Sen sag vi en till valdigt bra (och lite hemsk saklart ocksa) och den sista vi sag var SJUKT dalig.

Men jag kom att tanka lite pa det har med karismatiska manniskor pa duken, hur vissa gar runt med en liten stralkastare riktad pa sig hela tiden och ar sadana att man inte inte kan kolla pa dom. Och sen kom jag att tanka pa hur pinsamt det kan bli nar en lite mindre karismatisk person ska forsoka gestalta en valdigt karismatisk manniska. Och hur jobbigt det blir om det enda sattet man kan se att personen ska forestalla sig vara karismatisk ar att personerna runt "den lysande" ar att typ folk vander sig om efter den pa gatan, fastan man inte alls tycker att de borde det, att den inte alls har det dar glanset som gor att manniskor borde reagera. Kom pa att forutom att ha egen standup komik-show och springa naken pa rullbandet pa gymmet sa tror jag att det varsta skulle vara att spela en valdigt karismatisk manniska. Far rysningar nar jag tanker pa hur jag skulle forsoka se/kanna mig karismatisk och magnetisk pa filmduken.
RYYYYYS