Den lackra fortsattningen del 2

(For att inte allt ska forsvinna. Det holl namligen nyss pa att handa):
Typ nummer 16: Sen blev det Havanna, (efter att i princip hela staden hejda:ade oss) dar vi bodde med en Lauren som vi traffat pa flygplatsen och som ar fran USA, dar det fanns rinnande vatten och ett kok och en toalett och mat nar man vill (mycket lyxigt).
17. En ofrivillig valdgastning av Laurens nyfunna helvitkladda militarvan (godhjartad men ratt sa dryg) vilket resulterade i en mycket konstig utekvall, efter lite rundvandring slutade det med att vi tog bussen langt bort och efter mycket irrande och morkervagsgaende alldeles ensamma i morkret (TRODDE VI) kom vi fram till ett stalle (gront ljus, ett biljardbord utan bollar och en fantastisk utsikt over Havanna i nattljus). Liggandes ned pa kanten av baren, utspanandes over Havanna i vattnet kommer en ganska fancy-kladd man och fragar om jag vill dansa med honom, men eftersom jag var trott sa sager jag att jag inte ville det. Mr. All-dressed-in-white sager iaf efter att mannen har gatt att han tror att mannen ar en "bad man" och att han forfoljt oss anda sen inifran stan, men att han har gomt sig bland traden medan vi gatt. Vi lamnar stallet och mycket riktigt kan vi se Mr. Fancy ga efter oss, langt efter oss (hans vita skjorta los dock i morkret). Pa busstationen stannar han en bit ifran oss och nar Mr. White tvingas att visa upp sitt ID for poliserna (Cubaner maste alltid ha ID pa sig, och polisen kollar alltid upp det nar de pratar med turister for att forhindra att turister och cubaner traffas och for att "skydda turisterna") sager han till poliserna att Mr. Fancy foljt efter oss. Det som hander sen gar mycket, mycket snabbt: Poliserna tar in Mr. Fancy och Mr. White pa poliskontoret och jag kanner mig dum och overdramatiserande och jag tycker lite synd om Mr. Fancy som sakert bara ar ensam och sa, fastan gomningen i skogen kanske var lite onodig. Iallafall tas de bada mistrarna in pa polisstationen (awkward moment nar alla vi plus Mr. Fancy minus poliserna vantar utanfor innan mistrarna gar in) och det hojs roster och skriks lite och sen anlander det polisbilar och sen kommer Mr. Fancy ut i handbojor och fors bort i polisbil till fangelset. Denna man (hu) har tydligen ett forflutet pa femton ar i fangelse redan efter raneri, valdtakt och mord (HU) och far nu fem ar till i fangelse. En kvart tog det. Mycket svarsmaltbart att om jag inte varit sa trott antagligen skulle dansat med The Creepy Fuck. Aven mycket ironiskt att Lauren precis proklamerat om sakerheten pa Cuba ("Ingen blir mordad eller valdtagen, bara pickpockad") (Det ar jatteharda straff ang. kuban som gor nagot mot en turist). (Tack Mr. White!)
18. Mr. White dyker upp vid vart hus titt som tatt, och fastan vi ar tacksamma for den fula fisk-fangsten ar han nagot av en standigt uppdykande och ovalkommen energitjuv och vi ser honom sa ofta aven utanfor vart hus (Havanna ar stort) att man inte inte kan tanka tanken att aven han forfoljer oss. Familjen vi bor hos tror att Mr. White inte alls ar sarskilt godhjartad utan valdigt listig och att han verkligen ar en forstaklassens rav som vill lura oss ordentligt efter att vi verkligen litar pa honom och forbjuder honom att ringa och dyka upp vid vart hus. (Allt ar mycket forvirrande. Jag tror egentligen inte att Mr. White ar en bad one, bara lite...ensam, lite upprepande och mycket man att visa att han ar en reko kille).
19. Lagt lage. (sjuk). I nagon dag eller sa.
20. Oj oj, jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om Cuba och Havanna (dar vi stannade resten av tiden pa Cuba, tio dagar, vilket ar langsta tiden vi stannat nagonstans, bade pa grund av en sinande pengakalla men framforallt for att vi kande att redan efter nagra timmar i Havanna att vi verkligen gillade det och ville stanna). Det ar sa mycket, bade postitivt och negativt. Framforallt ar det en valdigt levande stad, det ar nagot speciellt med stamningen och manniskorna. Det var en sandar stad som man skulle vilja ha sin kamera redo hela tiden, men hur man istallet valjer att bara strunta totalt i kameran och njuta av att se det ordentligt istallet. Det kanns lite som att hela staden flagnar (det finns nastan inga hus som ar nymalade) och att dessa flagor flyger runt i staden och gor att staden alltid ar intackt i nagon sorts damm. Saker fungerar pa ett helt annat satt an jag ar van vid, man far lara sig var saker finns genom att vandra omkring och hitta saker, for det finns inga skyltar, inga busstationer, inga pristabeller, ingen som berattar hur du ska gora och sa utan som man bara sakta och sakert far lara sig genom att bo dar. Men vi fick ocksa en av vara cubanska vanner arresterade under var tid dar, tva ganger, bara for att han pratade med oss och sen nagra andra turister och tydligen (fast jag vet inte om det ar sant) finns det kameror uppsatta i staden och man kanner av att polisen har en ganska hard hand om folket. Jaja, det finns sa mycket att skriva och saga om Havanna och Cuba men jag ska avsluta min lackra fortsattning snart, sa jag gar vidare.
21. Lisa blev av med sin kamera pa en liten bakgata en mork natt (det var ju ett sant fint ljus och hon skulle ta ett kort pa oss andra fyra) da tva unga man kom bakom och slog henne pa handen nar hon holl kameran och sa tog de den och sprang darifran. Mycket snabbt gick det.
22. En lang vandring till polisen, efter att vi inte sagt nagot till familjen vi bodde hos (eftersom farmorn dar redan var mycket formanande och alltid holl ett tjugominuters samtal innan vi gick ut om hur forsiktiga vi skulle vara, sa vi ville inte spa pa det hela), vandrade vi omkring och lyckades hitta en polis (varav Lisa for att demonstrera vad som hande, efter att polismannen fragat, slog polismannen sa hart pa handen att han sag glansig ut pa ogonen och behovde gomma handen bakom ryggen och liksom stryka den mot ryggen) sa korde polisen oss till polisstationen dar fragandet borjade. Saken ar den att Cubaner maste ha licens for att fa ha folk oversovandes i deras hus och man far bara ha tva at gangen. Men licenset ar sa himla dyrt att manga hyr ut illegalt eller hyr ut for tva legalt och en illegalt. Men om nagon kommer pa dem kommer de i BIG TROUBLE som Lauren sager, sa damen hade skrivit upp att jag och Lauren bodde dar men inte att Lisa gjorde det. Och det ar saklart att de fragar oss vart vi bor, sa polisbesoket resulterade i att bli det mest svettiga och hemska nagonsin, da vi andrade var historia atskilliga ganger, funderade svenskpratadens i tio minuter over hur lange vi varit har och latsades inte forsta spanska och att det var svart med sprakbarriaren, (eftersom de har mig i registret och pa nagot satt antagligen skulle kunna kolla upp var jag bodde blev det mycket problematiskt och det har med boendet var tydligen VALDIGT VIKTIGT for protokollet), mitt i paniken och angesten over vad vi skulle gora (bada nara ett nervost breakdown) och nar allt blev valdigt obekvamt sa vi att Lisa madde jattedaligt och att vi skulle komma tillbaka imorgon och att det var for mycket och sa vidare, men de lat oss inte ga utan tvingade in oss i nasta rum da vi trodde doden var inne, dar vi kom till en ibland skrikandes och suckandes engelsktalande polis da vi efter att vi upprepade ganger sagt att "vi maste gora en anmalan" helt plotsligt och efter mycket frustration (fran polisernas sida, det var ungefar en tio stycken i rummet) andrade oss om anmalan efter att de sagt att de maste aka med oss tillbaka till vart boende och hamta vart registreringskort inte alls behovde gora en anmalan eftersom vi inte "hade tid". Sjukt kallsvettiga, matta och darriga blev vi tillslut frislappta och vandrade runt planlost i Havannas smagator for att virra bort eventuellt efterfoljande poliser.
23. Nu orkar jag inte mer. Nu ar vi i Guatemala, i en liten by pa ett djungelhostell. (Mycket laskigt att igar var det skottskjutning pa marknaden dar vi handlar frukt och en kille dog. Vi var inte dar och bevittnade dock). Och har varit sjuka och besokt ruiner. Det enda jag sett i 48 timmar ar undersidan pa Lisas sang. Mycket miserabelt minst sagt. Idag aker vi till nasta stalle i Guatemala, efter att vi nu kan ga och inte behover ligga ned hela tiden. Har finns manga real backpackers, som saljer smycken ar yogainstruktorer, spirituellt intresserade, eldsvingande, astrologiintresserade, drogberoende djungellovers o.s.v. o.s.v. Det ar urtyp nummer ett. Sen finns det en annan typ av backpacker som ar urtyp nummer 2 som vi traffade pa en del i turisthalorna i Mexiko: De som bara hanger pa hostellet med andra backpackers, dricker lots of alkohol varje kvall och ar valdigt party och "jag drack en liter sprit" och "min bakfylla imorse..." och trivs bast just dar pa hostellet eftersom "resten av Mexico och Centralamerika ar lite val ociviliserat".
Nu ska jag joina Lisas lidande (fortfarande ont i magen nar vi ater). PUSS! /Cake